19 maj 2025 

Essä, Skrivandets metoder i konstnärlig praktik 2.

Om skålar, krukor och andra kärl 

Jag drejade en gång tusen skålar till en utställning. Att dreja var rofyllt och befriat från utmaningar eller problem. Ett handens arbete, som att väva eller sortera skruvar och muttrar. Problemen uppstod senare, när skålarna med olika mer eller mindre intressanta 

och en del helt misslyckade glasyrer skulle bedömas och sorteras inför sitt framträdande på Galleriet. 

Glasyrer som hade runnit, håligheter med vassa kanter, kratrar och sprickor. Saker som borde ha rättats till med hjälp av silikatkemi, glasyrkunskap. Men i stället fick dessa förmenta defekter bli temat för utställningen som fick heta ”Skillnad” och kom att handla om kvalitet. Jag började experimentera med glasyrerna, hällde i cement, sand och andra ”icke-keramiska” ämnen men var noggrann som den värsta alkemist och skrev upp varje recept. Skålarna fick nummer i botten och det finns tre kollegieblock fyllda med anteckningar från processen. 

Jag har sedan länge tillverkat, målat, tecknat och funderat över skålar, krukor och andra kärl. Jag fascineras av dem och undrar varför de är så viktiga för mig och vad de betyder. Kan man undersöka ”kärl” ontologiskt? Dvs hur de är beskaffade som materia och som tankeform, som idé. Vilka är deras väsensbetingade drag? 

Kärlen är gjorda av lera och har en symmetrisk form. Den aspekt som först inställer sig är själva tillverkandet. Att vara keramiker är att vara besatt av ett material. Lera. Att skapa former, om och om igen. 

Att verkligen kunna ett hantverk är paradoxalt nog att på samma gång glömma det. Den engelske keramikern Bernard Leach skriver om sin japanske kollega Shoji Hamada; 

” Hamada has said that it was after reaching the age of seventy that he began to feel mature. In talking about his approach to pot-making he has commented that techniques are difficult to learn: ”... it took me ten years to learn them but twenty years to forget them.” 

Det keramiska hantverket är omfattande, så många olika moment att förstå och även misslyckas med för att slutligen begripa. Efter 10 år behärskar du det rent tekniskt och efter ytterligare tio år kan du börja använda materialet på exakt det sätt du vill utan att fundera över hur du ska göra det. Man slutar tänka med huvudet och börjar tänka med händerna. 

Keramik har tillverkats på samma sätt i tusentals år. I Sahara har man funnit kärl av bränd lera som är 11 000 år gamla och som ser ut precis som dem vi tillverkar idag. Egentligen helt banala krukor men åldern på dem gör att det svindlar.

Bränd lera är skör  men mycket beständig och det är en snudd på absurd tanke att försöka föreställa sig mängden bevarade lerkärl på denna jord. 

En hel del av dem finns utställda på det Etruskiska museet i Rom med ca 6000 föremål av olika slag. Det är en het dag i september, muséet är svalt men förvånansvärt tomt och jag spenderar många timmar ensam i de över 50 salarna. Där finns enastående vacker grekisk och etruskisk keramik med åtföljande historia från århundradena före Kristus. Det handlar om bosättningar, mat, vin och gravar. Mängden kärl gjorde mig till slut helt utmattad. Var börjar det, var slutar det? Hur kan man förklara betydelsen av ett föremål som en skål eller en kruka ja helt enkelt en slags behållare? Går det att finna något eller några generella, grundläggande drag som förklarar dessa föremål? Vilken är kärlens diskurs? 

Det verkar som om många viktiga saker kretsar i och kring dem; jord, vatten, eld och luft i själva den keramiska tillverkningsprocessen. Vin, säd, mat, medicin, smink, blod, inälvor och mycket annat, som innehåll, som användningsområden. Det intrikata samspelet mellan kärlets form, skörhet och dess initialt inneboende tomhet kan kanske också förklara något om vad det är att vara människa. 

Jag försöker skapa överblick genom att sätta upp bilder och gula post-it lappar på min ateljé-vägg. Jag har många bilder och citat som belyser mitt hantverk och det känns fint att de kommer till användning. Till en början vad som helst ur bildernas och texternas fatabur, dvs mina lådor, bara det har med ”kärl” att göra. Sedan drar jag röda snören mellan de olika lapparna. Det hela ser ut som en ”detective board”, något ur en amerikansk TV-serie där man letar efter brottsmisstänkta. 

Fler olika nivåer och aspekter inställer sig – förutom själva tillverkningsprocessen; 

Språkaspekten. Konst/skönhetsaspekten. En andlig aspekt, kärlet som metafor. 

En kruka är ett handfast och helt begripligt föremål i alla bemärkelser – ett kärl av keramik. I krukan odlas blommor, förvaras stiltonost, syrade grönsaker, honung och mycket annat. Men man kan också vara en kruka, en fegis. Den märkliga och till synes långsökta förklaringen till att begreppet ”kruka” betyder fegis är ett västerländskt arv som genom språken ekar till oss ända från myterna i den grekiska antiken. Förspelet till detta ”idiom” är en tragedi som handlar om en man som dödar sina barn i ett anfall av vansinne. Han heter Herakles och är en figur, en halvgud, i den grekiska mytologin. Historien inbegriper också hans förkrossade hustru, Megara. Oklart om han dödade henne men han återkommer i alla fall aldrig till henne. För att sona sitt brott och lindra sin enorma skuld tar han på uppmaning av oraklet i Delfi jobb hos Kung Eurystheus i Mykene och utför de så kallade 12 storverken. En samling till synes helt omöjliga uppgifter – stordåd – som han naturligtvis lyckades lösa. 

Det fjärde dådet bestod i att hämta hem ett farligt vildsvin som bodde på berget Erymanthus. Han klarade uppgiften och kungen satt och åt i godan ro i sitt palats när Herakles kom tillbaka med svinet på ryggen. Det går knappt att föreställa sig någon bära ett stort levande vildsvin på ryggen. Ett svin väger ca 200 kg. Bland vinfälten i södra Frankrike var vi alltid rädda för att hamna mellan suggorna och kultingarna, vi uppfattade dem som verkligt argsinta djur och var tacksamma när jakten inleddes varje höst efter vinskörden.

Kungen som hade tänkt sig att svinet skulle vara dött, blev skräckslagen när Herakles kom in och hoppade ner i en stor kruka. Krukan var nergrävd till hälften och i den förvarades vin. Herakles menade att han bara fått order om att fånga vildsvinet och att föra det till palatset. Vad Eurystheus sedan gjorde med det var hans problem. Herakles lät svinet springa ut i kungens trädgård, som naturligtvis blev helt förstörd. 

Herakles är modig. Kungen är feg och försöker gömma sig i en gigantisk kruka, en pithos, eller som den hette på grekiska; en ”krokio”. Det fornsvenska ordet kruka har på vindlande sätt kommit till oss via lågtyska, högtyska, fornhögtyska, nytyska, medelhögtyska och många andra språk men det härrör från det forngrekiska krossos/krokio som betyder krus eller urna. Och som genom kungen Eurystheus alltså har gett upphov till att en kruka är en fegis.

Många intressanta ledtrådar till kärlens diskurs står alltså att finna i språket. Namnen på de grekiska kärlen blir till ren poesi – Amfora, Hydria, Krater, Pelike, Pithos, Pyxis, – men dessa är numera mestadels bara vackra museiföremål. Är skålar och krukor alltså konst? Något som kan betraktas och befinnas skönt, bortom användning?

På en hylla i mitt vardagsrum finns en ovanlig sak av keramik; en ”burk med lock” av Hans Hedberg, den berömde glasyrmästaren som levde i Biot i södra Frankrike. Den är rund, cirka 20 cm hög och har en fläckig oxblodsglasyr. Den har urgröpningar i locket och påminner lite om ett bowlingklot. Det finns faktiskt inga ord för att förklara den, att ge den en kategori i katalogen ”Kärlformer ”. Ett klot har inget lock. En urna har en annan form. En kruka är något enklare och ett kärl vill helst ha ett innehåll. Denna ”burk” kan absolut kvala in som konstföremål. Den är enbart vacker och går inte att använda till någonting. 

En handgjord burk av lera är annars att betrakta som konsthantverk vilket definieras ungefär som ett handgjort föremål som har en funktion. Man drejar eller bygger föremålet i lera och sedan bränns det i en keramikugn eller i en grop i marken för att sedan eventuellt glaseras och användas för ett bestämt ändamål. Det kan man inte säga om Hedbergs burk som är resultatet av stor keramisk skicklighet men som förmedlar något mer än bara konsthantverk. En skulptur? Ett konstverk? 

Den tyske sociologen Hartmund Rosa talar om ”resonans”. Han beskriver det som en relation som har formen av en dialog och består av två parter som anropar och svarar varandra. Det kan handla om en mellanmänsklig relation, men också om den relation som vi har till en viss naturmiljö, ett landskap som ”talar” till oss eller till vardagliga ting som på olika sätt ”anropar” och ”tilltalar” oss. ”Resonansaxlar” kallar Rosa de praktiker och institutioner som möjliggör denna upplevelse. Och märk väl, vi kan inte framtvinga vare sig ett anrop eller ett svar, resonans är i hög grad något som händer oss. Att uppleva resonans, menar Rosa, är i grund och botten det som gör livet värt att leva. Vi lever upp genom resonanserfarenheter som är både en mänsklig grundförmåga och ett grundbehov. Ett varaktigt gott liv är beroende av stabila resonansaxlar. 

Det finns många olika nivåer och betydelser av ett kärl. Likväl – krukan, skålen, kärlet ”resonerar” i mig. Dessa föremål med sin inneboende tomhet, svarar mot något i mig. Osynliga strängar uppstår och vibrerar ljudlöst som inför ett vackert eller intressant konstverk. 

Mina mest lockande kärl är tomma. De enkla krukorna av lera som är tusentals år gamla eller de helt moderna som har lånat klassiska former. Så fort de används så förlorar de sin starka dragningskraft och blir till nyttoföremål. Min väg är det enskilda kärlets form, innehåll och språk. Det är den yttre, symmetriska formen OCH tomheten som ger resonans. 

Kan resonansen motsvaras i den fysiska världen? Jag tar ner ”Hedberg” som är gjord i stengods och knäpper på den med naglarna. Ett stumt ljud, ingen rent fysisk resonans alltså, som i ett glas eller ett musikinstrument. Nej, här är det utseendet som fascinerar. Glasyren är makalöst vacker, fläckvis oxblodsrött som dimmar ut i svart. På det svarta syns små fläckar av ljust grågrönt som ser ut att sväva ovanför själva ytan. Som lövverk framför en solnedgång. Hedberg bränner sin keramik i gasugn. ”Elvärmen är död” säger han i den lilla recensionen från VLT som ligger inuti ”burken” – ett gulnat tidningsurklipp daterat 1983. Hans Hedberg ställde ut i Västerås, min mamma köpte den och gav den sedan till mig. 

Jag tecknar och målar skålar, urnor och andra ”kärl” och tröttnar aldrig på det. På min vägg i ateljén finns en liten bild på rispapper. En snabb skål i svart tusch med någon slags kopparton som glänser bakom skålen. Om den ligger ner så blir den helt oförklarligt tredimensionell, som ett hologram. Den är vacker. Mycket vacker! 

Skålformen som bild, det är som ett recept. Så här tillverkar man en skål i två dimensioner: 

Man ritar en liggande oval med en halvcirkel under. Dessa streck ger oss omedelbart just en skål. Om man vill – skuggor inuti och utanpå. Ett förhållandevis enkelt spel med linjer och ytor och, simsalabim, en tredimensionell form bildas och det går att piffa till det ytterligare genom att lägga en slagskugga snett under. Det skapar rumslighet. Så enkelt att luras med svart och vitt, ljus och skugga. 

Jag sätter upp små hemsnickrade hyllor, mellan lapparna, fotona, bilderna och snörena på min vägg och fyller dem med skålar. Laborerar med spotlights och med olika färger på skålarna. Mellanrumsformerna är lika intressanta som själva föremålen och skuggorna blir tydliga och viktiga. Men jag blir inte klokare. Hjärnan kortslutes helt enkelt av det vackra. Den analytiska och verbala delen är helt bortkopplad men hela väggen kanske kan bli en installation och det vore fint med en utställning som ser ut så här. 

Det finns dock intressant och analyserbar semantik även för andra kärl än krukan. 

En ”skål” går snabbt att reda ut. Vi säger fortfarande ”skål” när vi dricker alkohol vilket kommer sig av att man förr drack ur en skål som skickades laget runt som bevis på att man litade på varandra och inte hade lagt gift i drycken. En ”svepeskål” är det lilla taggiga höljet runt ett ekollon.  

Svepeskål, det är lika vackert som det engelska ”Vessel” som är det mest intressanta av alla ord som betecknar kärl. Det ord som resonerar starkast. Vessel översätts med både skepp, stor båt och ihålig behållare. Även som en kanal eller ett kärl som håller och transporterar blod eller andra vätskor. Vidare kan det i biblisk bemärkelse beteckna en person som innehar en viss kvalitet, på svenska blir det ”kärl” eller kanske det ålderdomliga ”käril”. 

Kärl eller båt alltså. Blod, vatten och något att färdas i. 

Svepeskålen påminner om något ur en saga, en pytteliten båt där man tryggt kan vila medan man makligt guppar fram på en stilla flod, under träden. En känsla av omslutande, som en livmoder där man kan återhämta sig och skaffa ny kraft. 

En urna däremot skapar dramatik och resonans både genom sin form och själva användningen. Vi tänker något ålderdomligt och vi tänker på död. En urna är gammal och har stått länge i en förfallen trädgård. Ordet kommer från det latinska ordet ”urna” som betyder burk eller kärl, men vissa säger att det kommer från ett annat latinskt ord ”urere” som betyder "att bränna." En vanlig användning för en urna är att i den förvara askan från en död person.

Vi flög hem från Malaga med vår mammas aska i en grön urna i något hårt material. Hon gjorde sin sista resa i min systers handbagage. 

Ett år senare, en kylig novemberdag, lade vi ner henne på Södra Skogskyrkogården i Stockholm. Under året som gick innan begravningen stod urnan i min systers bokhylla i Malmö. Den såg nästan lite belåten ut, rund och slät, det var oerhört svårt för att inte säga omöjligt att förstå, att ta in; I Denna Urna Ligger Askan Efter Min Döda Mamma. 

Jag fick fira ner henne i det nyss uppgrävda hålet, på graven där morfar och mormor ligger sedan länge. Mina handflator en sista gång mot den glatta, kalla urnan innan jag försiktigt, med hjälp av svarta ripsband, sänkte ner henne i jorden. Jag var mycket medveten om och tacksam över själva ritualen; De tysta, allvarliga släktingarna, blommorna, urnan. Jag tänkte nog inte så mycket på min mamma men hon svävade över oss i den himmel som vi i ett av våra sista samtal hade kommit överens om skulle finnas för henne. 

Jag försöker att överblicka allt. Vad betyder tomheten, det som inte är lera eller annan materia, den andliga aspekten av dessa föremål? Rymden inom dem. 

En ny post-it-lapp: Tomhet/Rymd/Ande. 

I Bibeln betecknar ordet kärl ofta en person som Gud kallar och använder. Liknelsen om en ledare som ett användbart kärl, hänvisar till en person som är mottaglig. En kontakt med Gud alltså. En förmedling. Gud ”lägger sin skatt i bräckliga lerkärl”. Svindlande och mystiskt. Ett kärl blir här en transport mellan olika världar och återspeglar på så sätt något av den förundran och komplexitet som det innebär att vara människa. 

Dag Hammarskjöld skriver i boken ”Vägmärken”: 

Snart stundar natten – – 

Var dag den första –. Var dag ett liv.  

Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att 

mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom – ty vad 

som gått före skall speglas blott i dess klarhet, dess form 

och dess vidd.

”Vårt väsens skål”; underbar läsning för en gammal krukmakerska. Och slutet på versen bli nästan till en koan: 

and those things which for our unworthiness we dare 

not and for our blindness we cannot ask, vouchsafe to 

give us – 

Vi skall ”i vårt väsens skål” alltså be om att få även sådant som vi inte vet att vi behöver. 

Yinyoga är en långsam form av yoga där man sitter eller ligger stilla i mer eller mindre ansträngande ställningar under flera minuter. Målet är ett ”icke-göra” att släppa taget, gå inåt, känna tyngdlagen. Farsian, bindväven, sträcks ut. Yogaläraren säger ordet ”bäckenskålen” och jag hajar till mitt i utsträckningen. Har aldrig hört det förut på en yogaklass – hon kanske också är för ung för att ha stött på begreppet ”bäcken/bäckenskål” om den skål av metall som används i en sjukhussäng för att kissa i. En stund senare pratar hon om ”revbenskorgen”. Bäckenskålen och revbenskorgen bildar verkligen tillsamman i oss ett vackert kärl. 

– Vårt väsens skål.

Hammarskjöld sammanställde ”Vägmärken” under flera år, man fann den på hans nattygsbord efter hans plötsliga död i en flygplansolycka (tillsammans med ett brev där han godkänner utgivandet) och den gavs sedan ut postumt. Av någon anledning är de sista raderna i versen om skålen inte översatta till svenska. Kanske för att han inte hade hunnit eller kanske för att meningen med ordet ”vouchsafe” inte så lätt låter sig översättas. Ordet betyder bevärdiga/förunna. Kanske för att dessa rader i den engelskspråkiga världen är allmängods i religiös/kulturell kontext. Orden är alltså inte Hammarskjölds egna utan finns i otaliga varianter i böner i den kristna världen. 

”Vägmärken” har översatts till många olika språk; ordet ”skål” blir i den engelska utgåvan ”chalice” och inte som jag hade hoppats på ”vessel”. ”Chalice” betyder på svenska ”bägare” men även ”kalk”, alltså något – både bokstavligt och bildligt – högre än en skål. Något att greppa. Av glas eller guld. Att dricka ur. Öl eller Jesu blod. 

Här blir det till slut övermäktigt med ”resonerandet”. Jag undersöker de enkla lerkärlens förtjusande värld och jag är ingen kalk. Språket gäckar mig. 

Vi lever i en snabbt föränderlig värld där osäkerheten om vad som faktiskt är sant är stor. 

De ting vi omger oss med är viktiga, de binder oss samman och ger oss förståelse för hur världen är beskaffad. Vi har genom de enkla krukorna på ett märkvärdigt sätt förbindelse både med andra världsdelar, kulturer och med andra tidsåldrar. När jag var liten bodde vi mycket på Kullahalvön i Skåne, krukmakarnas Mecka. Jag visste i tidig ålder att jag skulle bli keramiker och älskar fortfarande de ockragula krusen från Höganäs som pryder fönsterbrädorna i vårt sommarhus, omramade av blått hav och doftande, rosa New Dawn-rosor. Kärlen vittnar om husmödrars arbete och har en tidlös skönhet. 

Skönheten i de enkla kärlen för mig ibland till tröskeln av ett förtrollat land där jag ordlös förnimmer att världen är så mycket större än vad jag själv kan förstå. Det berör mig på samma sätt som vissa musikstycken, konstverk eller ritualen i en mässa. Jag kan inte förklara det rationellt. Jag står handfallen men det är exakt därför jag vill vara en skapande människa – för att göra skönhet med hjälp av mina händer och för att i bästa fall förtingliga det ogripbara som finns bortom horisonten.